Elisabeth Tronhjem. Stenar som andas.
Andreu Manresa
El País (Spanien)
Elisabeth Tronhjem organiserar bilder och begrepp i sten och tränger med metall in i sandstenen från Mallorca eller marmorn från Carrara för att upptäcka det uttryck som andas ur det osynliga. Hon bryter loss stycken av klippan för hand, skär, hamrar, hugger, bearbetar och polerar i strävan efter sitt kall. Hon är en organisk, dynamisk och komplex skulptör.
(Palmas bukt – Paseo Marítimo – Gomila – Titos – Victoria) Denna danska kvinna närs av havets ljus, flyr från gryningsljuset och solnedgången som korsar bukten för att skapa en ugn av färger över det spegelblanka Medelhavet prickat av båtar. Elisabeth Tronhjem bygger ett obestämt ikonografiskt universum: ansikten, geometriska kroppar, händer, smärta, reflektion, en viss skönhet).
Den ädla och primitiva konsten att få stenar att tala, att fånga naturen och livet i murar eller i lösa klippors hud, uppstod med de anonyma eller berömda mästarstenhuggarna genom deras medeltida altarsniderier, portaler eller grindar som skyddade verk av kyrklig konst. Stenkonstnärerna strävade efter realistiska scener, den legendariska eller apokalyptiska framställningen av religion och liv genom helgon, metaforisk kontakt, i naiva till och med pornografiska former, som kan ses i kapitäl och presbyterier.
(Elisabeth Tronhjem EH är en ensam och privilegierad invånare på frontlinjen av Palmas bukt, liksom en tuff medborgare, som i sin unika loft – i en gammaldags mallorkinsk fastighet som blev en sommarretreat innan den blev Tronhjems hem – överlever sina mäktiga grannars impulser och anspråk, de som reser och utökar sina monolitiska nöjes- och lyxverksamheter).
Skulptur är ett mentalt åtagande, ett ensamt arbete som fungerar oberoende av den figurativa referensen. Skapandet av denna samling har inneburit en kamp med sten efter sten i individualiserade utmaningar, den ena efter den andra, tills det nästan bildar ett bräde av schackpjäser. Det var så jag såg dem: en armé av figurer sittande på piedestaler, när jag mötte verket och dess skapare för första gången.
(Konstnären upptäckte sandstenens formbarhet, för i sökandet efter sol och salt, över haven, lämnade hennes far Danmark och anlände till Palmas bukt i en gammal renoverad minsvepare.
Familjen Tronhjem stannade i Palma och det militära fartyget kom att bli en del av den vanliga flottan. Patriarken höll huvudet högt och köpte ett vackert hus nära minsveparen; det är där Elisabeth har sin ateljé och sitt hem)
Naturens upphöjelse och triumf, manipulationen av verkligheten, strävan efter skönhet, återskapandet av kroppar, rekonstruktionen av färger måste vara några av de vägar som konstnärer har sökt genom konsthistorien. Det är möjligt att traditionella skulptörer, på grund av användningen av materialen, strävar efter att upptäcka stenarnas själ, vinden i träet eller metallernas död.
(En ko och en tom bronshäst, båda nästan realistiska figurer, med ytorna endast antydda, visas i EH:s hus i Palma och vittnar om andra perioder, gamla exempel av denna konstnär med examen i bildkonst från Academy of Fine Arts, i många år bosatt i Contigliano, en magnifik medeltida landsbygd med ett pittoreskt hus, också med praktfull utsikt över Monte Terminillo, som ligger nära Greccio, där den helige Franciskus grundade sitt första "presepio". I den berömda Pietrasanta arbetar hon med marmor och brons. Hon skapar och känner kulturens historiska skälvningar).
Sammansmältningen av rum och volymens transcendens med betydelse präglar Elisabeth Tronhjems verk; hon hade det lidelsefulla tålamodet att med hammare och såg dekonstruera och sedan med finess rekonstruera geometrin och volymen hos en sandstenskub, som en övning i visdom och tålamod och som ett erkännande av betraktaren. Hennes direkt relaterade skulptur "Cube – Part and Totality" finns i Holstebro rådhus, ett av Danmarks mest betydelsefulla utställningsrum.
(Den berömde dansken Jörn Utzon, arkitekten bakom Sydney Opera House, upptäckte sandstenen på Mallorca, värmen och den konstruktiva vänfastheten hos denna kuststen – det solida materialet som stränderna är gjorda av och som ön vilar på – och har under tre decennier byggt både husen i Portopetro de Santanyí och S'Horta de Felanitx, vilka är monument, beboeliga skulpturer, två väsentliga juveler i arkitekturlitteraturen).
En konstnär förvaltar den ständiga ekvationen med tvivel och styrka, äventyret att söka uttrycksvägar, kampen med materialen, ibland genom kall begrundan och ibland genom slumpen. Upptäckten, drivet och kontrasterna i dessa verk antyder en nästan mystisk aura, ett avståndstagande från naturens nycker. Men i motsägelsernas matris, i deras luftighet, ansikten och ihåligheter, uppvisar EH:s "heliga stenar" ett slags trähud och en transparent arkitektur.
Elisabeth Tronhjem,
Förföriska former, sammanlänkade figurer
Mariano Apa
Jämfört med andra utländska konstnärer som bor i Italien behåller Tronhjem en aura som på sätt och vis skiljer henne från platsen och den gemenskap där hon har valt att leva.
Till skillnad från andra gömmer sig denna danska konstnär inte bakom den exotiska men välbekanta romantiken i "bildningsresan" eller ens den isolering som präglar varje kulturs "guldålder".
För dem som ofta känner sig främmande i sitt eget land är språkets tystnader en förevändning att inte kommunicera genom de etablerade formerna i de ”gemensamma platserna”. Den ensamhet som därigenom uppstår är en källa till ångest men också ett skydd mot konsumism och okunnighetens våld.
Kanske är vi alltid "främlingar", inför oss själva och inför resten. Det är troligt att endast konstverken kan försöka kommunicera och, i sitt diskreta försök att nå kontakt med omvärlden, ge lindring för ansträngningen av de outhärdliga och smärtsamma långa tystnaderna av icke-kommunikation.
Dalgångarna och bergen har förändrats – annorlunda än de kullar som skyddas av Rieti – vad gäller de stötande tystnaderna och de nattliga ropen, långt borta i Jylland, i området kring Herning; men "frågan" om identitet och konfrontationen med världen kvarstår, och formar de voluminösa massorna som artikulerar, mellan tomhet och fyllnad, känslan av en skulptur som i själva verket är anatomin hos de tystnader och rop som kan höras i havets karga vidder, drunknade i vindens raseri, i Heldum, nära Lemvig.
Tronhjems skulptur formar sig främst genom bearbetning av trä, järn och slutligen gips. De kalla och varma materialen klassificerar smaken och doften av den kropp av ensamhet som visas i hålrummens geometri och volymförhållanden och i den modulära sammanfogningen, vilken arkitektoniskt organiserar de vertikala och diagonala rum inom vilka figuren får sin form och figurens kroppsrörelse.
Dessa gipsverk som Tronhjem har arbetat med på senare tid framträder med kraft och intensitet, och ljusets modulation över gips- och köttklumpen, eller den fortfarande stickande ogenomskinligheten hos snitten som får ljuset att reflekteras eller hållas kvar, beroende på poleringarnas och ytornas ogenomskinlighet och ljusstyrka.
Snitten definierar riktningen för de torra och snabba rörelserna, som är nästan våldsamma likt en subliminal ”spatialistisk” gest i stil med den kantiga geometrin hos en aldrig glömd Fritz Wotruba, eller en Chillida, anspelad på inte av en slump i ett av Tronhjems första större verk, modulerat i permanenta utställningar i Holstebro kommun.
Med sådana projektiva, geometriska betingelser av konstruktivt arkitektoniskt värde sker en sammansmältning mellan den smälta, sargade, styckade och krossade känslan hos de delar av skulpturen som frammanar de anatomiska figurerna av ansiktet eller av händerna, av armarna eller av benen.
Som direktör för Holstebro Kunstmuseum, Jesper Knudsen, har påpekat, arbetar Tronhjem med informella, geometriska fördelningar som förenar figurationens och abstraktionens poesi i hennes verk.
Figurationer och abstraktioner som förenar mötets och omfamningens existentiella legend, av övergivenhet och våld, av återhämtning och övergivenhet. Mellan frälsning och fördärv äger omfamningen rum mellan det tomma och det fyllda, form och formlöshet.
Mellan omfamningen i Rodins ”Kyssen” och de vampyriska kyssomfamningarna i Munchs xilografier, och följaktligen mellan Rilke och Strindberg, ställer Tronhjem sig bestämt på Munchs sida och drar fram nerverna, filamentlika tecken som med förkolnade lacerationer präglar de vita väggarna av bearbetad gips, modellerad av ljuset, och översätter dess arkitektoniska artikulationer av dynamiska torsioner, ibland ljuvliga och ibland aggressiva nästan skymningslika förvridningar, på ett sådant sätt att denna skulptur verkligen åtföljer mardrömmarna (stilistiska och litterära) hos Strindberg i ”Spöksonaten” eller ”Inferno”, lätt mildrade av legenderna om ”Hemsöborna”.
Jesper Knudsen
Elisabeth Tronhjem, Stringens och uttrycksfullhet
Elisabeth Tronhjems verk har alltsedan hennes studietid alltid präglats av en känsla av dynamik och dominans. Spänningen mellan enkelhet och stringens å ena sidan, och uttrycksfullhet och vältalighet å den andra, sammanfaller ofta i ett och samma verk.
I andra verk har hon dock fokuserat på endast en av dessa aspekter. Som student uppmärksammades hon för att ha tilldelats priset ”Det Neuhausenske Legats Konkurrence” för sin lösning på tävlingstemat Kuben, Del og Helhed, eller Kub: ”Del och helhet”. Kuben kan delas upp i många element som var för sig och tillsammans bildar och utgör separata verk. Samtidigt skapar Tronhjem också expressiva och naturalistiska figurer, porträtt och grupper av par som älskar och omfamnar varandra.
Den sittande kvinnan "Sus" från 1986 tillhör denna kategori.
Efter att hon etablerat sig i Italien framträdde nya aspekter i hennes skulpturer. En frivillig isolering från konstvärlden gjorde det sedan möjligt för henne att koncentrera sig på det konstnärliga uttrycket. Resultatet blev en serie verk i trä, där skapelserna antar egenskaper från både arkitektoniska strukturer och organiska former. Under de senaste åren har Tronhjem också skapat en serie figurer i gips, där erfarenheten av att skulptera i trä har utvecklats på bred front, och de uppvisar drag från både klassisk och abstrakt skulptur.
År 1998 flyttade Elisabeth Tronhjem till familjens bostad på Mallorca, ett hus med mycket karaktär, byggt av lokal sandsten eller ”marés”. Samma sandsten som Tronhjem har ägnat sig åt med stor passion i sitt fortsatta arbete med skulptur. Här arbetar Tronhjem i denna pittoreska miljö, omgiven av hotell och vidsträckta vyer över Medelhavet.
I sina skulpturer förenar Tronhjem sina personliga erfarenheter med den inspiration som den konstnärliga traditionen inom västra Medelhavets kultur ger. Så finns det extremt uttrycksfulla figurer eller delar av figurer som är nära lidandet och där huvudet eller ansiktet dominerar, och rigida eller formella skulpturelement ingår ofta.